.

Jag har suttit och klappat/strukit Rick över röstet oavbrutet i över 30 minuter. Det är itne att rekomendera när man sitter i soffan och gullungen ligger på golvet....

Mina fötter somnade, ryggen gör fortfarande ont och handen jag klappade honom med domnade bort.
Men jisses jäklar vad han njöt! Han mös nåt så otroligt och såg lite besviken ut när jag slutade <3

(Jag var ju tvungen att ha en rolig rubrik här, hihi.)

Stackars lilla Rick (ja, han tycker jag ska kalla honom det) är inte alls glad. Han måste ju ha svansen omålstrad pga att såret inte har läkt ihop än, det är ju helt nytt.
Sen får han ha krage på sig med, för då blir det svårare att nå svansen och bandaget som håller kompressorna på plats.

MEN nog fasiken kan han komma åt svansen och bandaget i alla fall! Han är definitivt rörlig den lilla snutten..
Under natten har jag vaknat varje gång Rick har rört på sig, så han har itne lyckats komma åt varken svans eller bandage.
Men så fort jag tittar bort (eller går på toa) slänger han sig över svansen. I morse var jag inne på badrummet någon enstaka minut och plötsligt kom Rick skuttandes glatt utan bandage...
När jag sen gick iväg till Coop blev jag tvingad att sätta munkorg på den lilla stackaren. Jag hittar inget annat sätt att se till att han inte sliter av bandaget och ger sig på såret =(

Tydligen satt munkorgen för löst, den dinglade nämligen under halsen på honom när jag kom hem.

Jag tycker inte alls om att ha munkorg på honom, men det finns ju tillfällen där man inte har nåt val. Har han inte på sig den sliter han av bandaget och går lös på såret vilket kan göra det inflamerat. Sen får vi ju inte glömma att det är sommar, lättare för infektioner....
Och inte vill jag ju att han får mer problem än vad han har.

Så himla usel tajming....

Stackaren skakar så det är inte klokt varje gång jag rengör och lägger om såret på nytt. Men jisses jäklar vad duktig han är! Han är riktigt rädd när jag rör svansen, inte för att han har ont (tack och lov) utan troligtvis pga obehag, för det kan inte kännas bra ju!

Jag gör vad jag kan för att han ska må bra, ha så lite obehag som möjligt och vara lugn.
Till och med katterna tar det lugnt. Dom går inte för nära hans bak, utan håller sig vid nosen/halsen. Dom hoppar inte runt mellan möblerna och kastar saker i golvet (nåt positivt i alla fall), dom försöker inte få Ricks uppmärksamhet hela, hela, hela, (suck) hela tiden.

Så även om han mår dåligt, så har han det bra och lider inte (förutom det lidande svansen ger menar jag).

Det är skönt att ha en liten plutt med mycket tålamod och som är helt och totalt trygg med mig =D

Än så länge har det varit helt tyst... och det är vad som är farligt!
Kan du höra det, så kan du slappna av, då händer inget.

Men idag. Idag la Rick av den första brakaren som gjorde mig illamående, svimfärdig och helt säkert döende om jag hade stannat för länge!

Jag hörde den från e bra bit bort, men tänkte "det är lugnt, det är dom ljudlösa som är farliga". Men icke... När jag kom ut i hallen insåg jag mitt misstag, men då var det för sent. Den dödliga gasen hade trängt in i näsborrarna... Det var bara att hoppas på att jag skulle överleva och tack och lov så gjorde jag det.
Jag misstänker att detta bara var en varning "tro inte att du är säker".

Carina, han har ärvt Ellas rumpa!

Min behållare för dödlig gas:

Nu är det 3 månader och 3 dagar sen jag skrev här sist. Jag har helt enkelt inte orkat med bloggen..

Idag blir Rick 4 år och 6 månader <3
Jag har pussat på honom lite extra dagen i ära!

Förutom skiten ovanför har vi det bra. Rick leker och har skoj med katterna, han busar och hoppar och lever rövare så fort vi går ut!

Dom hundar han brukat leka med här verkar borta. Jag vet inte om folk har flyttat eller om dom bara inte syns mer. Men nästan alla lekkamrater verkar försvunna =(
Det är väldigt synd, men det finns ju andra ställen vi kan gå till så det är ju inga direkta problem =)

Annars har lillen nyupptäckt leversnacks. Han har alltid tyckt om dom, men aldrig riktigt brytt sig. Men nu när han känner lukten a en så gör han precis vad jag vill för att få biten! Vilket är väldigt bra, för jäklar vad lydig han kan vara den lille plutten <3

Förutom Rick har jag ju två små kisar oxå, mor och dotter.
Idag kom Rick på att jag är rätt elak som inte har presenterat hans flickor, dom är ju hans älsklingar så dom ska ju oxå bli lite berömda!

Sheeva:
Sheeva är mamma katt som kom hem till mig i januari 2009 efter hennes ägare, mina kompisar, fick en liten bebis. Hon trivdes inte med det nya barnet och mådde skit.
Eftersom Sheeva aldrig har tyckt om nån annan människa än pappan och äldsta barnet i familjen var det ingen som ville ha henne. Vem vill ha en katt som inte går att klappa?
Nu råkar det vara så att Sheeva ÄLSKAR Rick och därför tycker rätt bra om mig med, så självklart åkte jag och hämtade hem henne =) Jag får lov att klappa henne och ibland vill hon att jag ska lyfta upp henne och gå runt med henne =)

Freia:
I augusti 2009 ringde mamman i familjen och sa att Sheevas ena dotter mådde jättedåligt. Hon drog sig undan från alla, tyckte inte om barnen längre och hade slutat äta. Dom trodde att det var att hon saknade sin mamma och frågade om jag kunde ta henne. Mådde hon inte bättre av att få bo med sin mamma skulle vi ta henne till veterinär.
Det var sin mamma hon saknade! Hon började äta, leka, busa och gå upp i vikt igen. Även freia avskyr människor men är nyfiken och komer fram i alla fall. Att klappa henne är ingen idé för nån annan än mig och min lillebror. Dom får inte, hon sticker!
Även Freia ÄLSKAR Rick och har värmt upp till mig rejält. Rick och Freia brukar ligga och gosa brevid mig i soffan. Freia kan komma och sätta sig framför mig och skrika, det betyder att ajg ska ta upp henne i famnen och klappa henne på magen =)